Det är fredag och kärleken är här och det är sommarvärme och allt är underbart. Vi har gräskrig och jag förlorar, vi skrattar, vi kramas och pussas och myser och mår underbart, och så somnar vi tillsammans i en alldeles för liten säng för två.
You didn't change my life, you made it.
två.
Jag och Lina sätter oss i en bil och åker iväg mot Uppsala, med ett stopp i Avesta för att hämta upp David. Vi ska se kent kent kent kent kent och vi är underbart taggade. 400 slag spelas i bilen och jag känner att snart, snart kommer jag verkligen stå där och se mina hjältar, som jag gjorde för 2 år och 11 dagar sedan.
Jag och David läser kartor och försöker ge vettiga instruktioner till chauffören och till slut parkerar vi, hittar ett Subway, äter och går och ställer oss och väntar i en kö. En icke arrangerad kö, men kö bildas och vi pratar om hur fascinerande det är, att det blir en riktig kö och inte en hel klump av kaos, utan att det är arrangerat, och kommer fram till att det är för att vi bor i Lilla Landet Lagom där man inte får vara förmer /det här är sverige, snälla gråt när ingen ser/ och att det faktiskt inte alltid suger.
tre.
Vi blir insläppta och väntar och väntar och väntar och gissar på när de ska börja. Minsta lilla rörelse vid scenen och folk jublar för snart snart SNART ska vi få se och höra dem. Klockan 9 ungefär är allt igång och Klåparen spelas ur ett tonårsrum fullt med foton och mina öron njuter. Låt på låt, berättelse för berättelse spelas upp, och när jag tror att det inte kan bli trängre så trycks jag framåt ännu mer fast jag har exakt lika många framför mig som innan. ¨
Jag är lycklig. Jag känner mig fri trots att jag är helt instängd av folk och helt fängslad av musiken, jag känner mig fri och jag är fri.
fyra.
Jocke, underbara Joakim Berg annonserar att en historia om livet meningslöshet, om ingenting alls och den stora frågan om evig kärlek finns, kommer spelas nu och jag hör röster gissa febrilt vilken låt som kommer härnäst, och jag blir fylld av lycka när jag hör.
På vägen tvättas spåren bort
En olycka blir minnen blott
Rusningstid strax innan jul
Så glömmer nån ett varningsljus
fem.
Min dröm om att få känna kravallstaketet mot magen när detta underbara band står framför mig gick i uppfyllelse men inte på det sätt jag drömt om. Kaos och trängsel, en riktigt full tant och en känslig, förtvivlad 17-åring som får ett slag i magen och känner sig svimfärdig. Blir dragen över staketet av funktionärer/vakter och bortburen till en grön bår där jag sitter och skakar och skakar och skakar tills jag lägger mig ner och andas.
Ingenting, den låt som har betytt åh så mycket för mig åh så länge får jag höra när jag ligger där och jag kände verkligen att allt var INGENTING och det var helt VÄRDELÖST för varför skulle jag vara så känslig och varför skulle kärringen slå till just i min mage och varför varför varför står jag inte kvar där och njuter.
sex.
Piggnar till, går tillbaks men får en mycket sämre plats. Men det gör inte så mycket för nu kan jag andas fritt och står i min egna värd, min egna värd tillsammans med Kent och Musiken och njuter ännu en gång.
Dom 999 sakerna jag aldrig skulle göra
Dom vägs upp av 999 värre saker jag redan gjort.
Och allt är underbart. Det avrundas med Mannen i den vita hatten som alltid och DET mina vänner, är magi som inte finns någon annanstans och jag tänker att Kent är den enda anledningen till att älska det svenska språket, för de gör om det till något vackert. Vita pappersbitar sprutar ut och virvlar runt i luften och fyrverkerier kommer ifrån väst. För en gångs skull skrämmer inte smällarna mig. Det är vackert och jag är fylld av glädje trots att allt inte blev som jag tänkt mig.
En Kent-kväll kan inte förstöras.
Perfekt & Oförstörbar.
/som jag/
